Afrika

Dag 1 2011-06-13

Efter ett fantastiskt bröllop vaknade vi upp klockan 9.14 dagen efter, trötta men mycket lyckliga som Herr och Fru Isoz. Vi är så tacksamma och glada att alla ni vill vara med på vår dag och förgylla den. Efter ett par timmar begav vi oss mot Stockholm för ompackning. Lägenheten kändes som en bakugn när vi kom hem. Tänk om ett par timmar skulle vi vara i Afrika, det kändes väldigt avlägset just då Vi var fyllda av så mycket intryck och känslor från gårdagen att det var svårt att koncentrera sig på att få med rätt saker. Vad hade vi packat och vad hade vi kvar, vad sa alla talare igår egentligen, jo a just d haha att den där nya fru Isoz hon hade huvudet på skaft J och att de båda är två envisa människor.

Romantisk lunch innan avfärden mot Arlanda intogs i den lokala grillkiosken i Frösunda utanför makens jobb där vi lämnat bilen. Ägaren frågade var hans lilla stamgäst Winston befann sig. Johan svarade att vi gift oss och var nu på väg till Afrika, ägaren sken upp och bjöd den nya fru Isoz på en kartong jordgubbar. 21.00 gick så flighten till Rom, mellanlandning en timme sedan mot Addis Ababa, byte av plan och den första sippen av Etiopisktkaffe, mums. Nytt flyg mot Dar Es Salam mellanlandning som verkade ta en evighet innan vi tillslut landade på Zanzibars mark klockan 16.30, cirka 2h försenade.

Allt gick dock väldigt smidigt och allt vårt bagage fanns med. Vi blev upplockade av hotellets chaufför som stod och väntade med en skylt med ”Isoz” på. Han hade stått och väntat i två timmar stackaren. Han visste var Sverige och Stockholm var. Han var inte heller så överförtjust i Zlatans bollkonster, han dissade honom ganska hårt. Vi åkte längst gator fyllda av strosande människor, människor på mc, människor på moppe, fyra människor på moppe, människor på cykel, kärror dragna av åsnor och oxar. Små bussar fyllda tillbristningsgränsen av människor samt en karavan med Zanizabars vice president och barn lekandets i väggrenen. Det var bara som det ska vara i Afrika, människor precis överallt. En sådan där härlig sprudlande känsla infann sig hos oss båda och vi satt bara där och log i bilen, äntligen i Afrika igen!

Dag 2

Fru Isoz vaknade i gryningen, gick upp försiktigt samlade ihop löppar kläderna och begav sig ut på stranden för en runda. Lokalbefolkningen var i full gång med att samla sjögräs ute i havet, en underbar syn. Ingredienser till framtida skönhetsprodukter.

Smög försiktigt upp till det fina rummet igen men Johan vaknade till, trött men lycklig! Vi gick ner till den lilla restaurangen på hotellet och åt frukost och satt tyst och lyssnade till vågornas brus. Tidvattnet hade ännu inte börjat komma in och vi vadade ut tillsammans efter frukosten dock försiktigt eftersom större delen av botten är täckt med sjöborrar. Varmt underbart turkost vatten som sig bör på en tropisk ö. Till Ninas förtjusning fann vi hennes favis cider/öl en favorit i repris från Sydafrika, Savanna! MuMs.

Vi begav oss längs stranden för lunch och fann detta underbara lilla haket, där satt vi och bara var i någon timme. Efter begav vi oss till det lokala dykcentret och bestämde dag för dykning (Nina) och snorkling (Johan). Det har utlovats bra dykning här med både sköldpaddor, haj och delfin. Can’t wait!

Kramar

Dag 3, Zanzibar, 2011-06-14

Jag (Nina) vaknade redan 07.00 vilket var perfekt eftersom temperaturen är som bäst för en löprunda just då. På med skorna, kepsen och solkräm sedan 30min joggning på stranden, mmmm. När jag kom tillbaka hade Johan precis vaknat en något irriterande råka som pep hest utanför dörren. Vi åt frukost nästa helt ensamma…ja för här sover man inte länge. När jag gick ut och sprang var restaurangen full och när vi kom ner vid halv 9 var den typ tom. Efter en lång frukost begav vi oss till dykcentret för en refreshment kurs för mig och lite slapp för Johan.

Tänk är det verkligen 9 år sedan jag och Åsa dök i Thailand, my god vad tiden flyger förbi rent utsagt. Jag fick en halvtimme i poolen med en dive master. Lite nervös inför morgondagen är jag, tänk om jag inte kommer ihåg allt det där viktiga, måste läsa på lite på nätet ikväll. Under resterande del av dagen försökte jag och Johan vada ut till revet, som ligger ca 300m ut, dock är det en konst att inte trampa på de många sjöborrar som bor på korallerna. Johan skyndade på medans jag iakttog försiktighet, nära på att ramla ett par gånger. Vi mötte en lokal kille som fiskade med harpun han sa till Johan att vända eftersom tidvattnet var på väg in. Killen hade fått en mängd olika färgrika fiskar och en stor bläckfisk.



Vi begav oss mot stranden igen och bara var i flera timmar innan vi intog Zanzibars svar på svenska köttbullar, väldigt goda tyckte vi båda. Under eftermiddagen lekte vi i de många och stora vågorna som rullade in med tidvattnet. Just nu sitter vi vid poolen och läser på parker som vi vill besöka i Tanzania och Kenya, så spännande. Tack Nunne för boken och alla tips. Snart middag på hotell Azani.

Middag på Azani

See u

Dag 4 Dykning Mnemba Zanzibar 2011-06-15

Idag fick vi gå upp tidigt, eller rättare sagt tidigt för Johan J. Jag har varit uppe runt 7 snåret varje morgon för en löprunda på stranden. Vi skulle samlas vid dykcentret kl 08.15. Vi åt en lång frukost och bara njöt av det stilla vattnet utanför hotellet. Jag var lite nervös, det var ju 9 år sedan jag dök sist, kom jag ihåg allt det viktiga nu?? Hur var det nu med alla säkerhetssakerna? Vi anlände strax innan 8.15 till Ocean dive och det visade sig att ett annat par från vårt hotell också skulle dyka. Han skulle ta Padi open water och hon hade redan sitt cert och skulle bara dyka med i den gruppen. De andra visade sig också vara relativt oerafarna vilket lugnade mig något. Vi åkte en dalla dalla i 40 min till stranden där båten skulle hämta upp oss.

Det var en rejäl skumpbana på en av de sämsta vägar (gammal koralbotten) som vi någonsin sett men det var roligt att se lokalbefolkningen i sin vardag då vi passerade deras byar. Här hämtar kvinnorna och barnen vatten ur stora brunnar mitt i byn. De lever i relativt enkla förhållanden vad vi kan se. Dock ser vi varje dag alla skolbarn på stranden i vit skjorta och svarta byxor gåendes till skolan med deras böcker i händerna. Vi träffade två pojkar som båda drömde om att bli polis resp doktor. Vi önskade de lycka till!

Väl framme på stranden väntade en mindre motorbåt som skulle ta oss till ”Jessica”. Jag skulle dyka med killen som jag gjorde provdyket med föregående dag, det kändes tryggt. Vi gick igenom alla säkerhetsrutiner. Johan skulle snorkla med en Schweisisk tjej som just hade blivit färdig jurist. Hennes kille skulle ta en Open Water Course. När jag skulle göra bodychecken hade jag glömt vad allt hette och när min instruktör sedan frågade vad hette nu alla saker råkade jag säga ”beef, rice and sause” istället för ”beans, rice and fish” vilket resulterade i ett stort skratt på hela båten. Den bjuder jag på. Till slut gick iaf bodychecken bra och vi hoppade i för första dyket.

Vi lämnade Johan och de andra snorklarna längre bort. Vi gick ner till revet på 18 meter som var helt fantastiskt vackert, betydligt finare än på Koh Tao där jag dök sist. Såg massor av fina fiskar, Trumpetfisk, Clownfisk, Nemofisk, kräftor samt en stor sköldpadda. Innan vi dök i såg vi också en familj delfiner J. Tyvärr ville de inte leka med oss L. Innan första dyket var avklarat tittade jag upp och såg alla fiskar omkring mig samt en stor jättefisk som jag tyckte mig känns igen, min man . Han vinkade frenetiskt från ytan glad som en ål. Efter första dyket mådde jag lite illa, sjösjuk som jag blir.

Det bjöds på massor av goda frukter och lokala bakelser till lunch. Det var välbehövt och mitt illamående la sig något. Inför andra dyket kände jag ett större lugn och ro. Johan var inte så impad av snorklingen och jämförde allt med Los Roques. Andra dyket var på andra sidan av Mbnemba. (en ö inte större än Fjäderholmarna där varje natt kostar 1000$ per person och natt. Bill Gates firade tydligen en av sina födelsedagar där för en tid sedan). Dock väldigt vackert och väldigt mycket fisk. Påminde om en liten Gotska Sandön i miniatyr faktiskt.

På vägen åter lyckades jag ta detta kortet av Johan och hans grupp, så fina. Vi åkte båt tillbaka och såg hela den fina kusten med alla sina fina korallsidor.

Dag 5 mot Stonetown trodde vi 2011-06-17

Dag 5 2011-06-17 Zanzibar äventyr i Stone Town

Idag skulle vi åka till det berömda Stone Town, Zanzibars stads kända storstad. Färdmedel: Scooter. Vi hade bestämt med en man (pojke) som vi träffat på stranden ett par dagar tidigare om att få hyra en scooter för en dag för 35 dollar. Vår plan var att vi skulle åka in till Stone Town och titta på sevärdheterna såsom slavmarknaden, besöka ett museum, chilla lite på något soft café och fixa en flygbiljett till Kilimanjaro.

Mannen med scootern dök upp enligt Afrikansk sed, en halvtimme senare än uttalat med en scooter som definitivt hade sett sina bästa dagar för tio år sedan. Vi tittade på varandra när vi såg hjälmarma, eller ska vi säga ”hattarna” . Den ena hjälmen skulle passa en person med en giganthead och den andra haha ja vad ska man säga den hade inte något större syfte än en hatt. Nina gav mannen bakläxa och skickade iväg honom bland husen för att få fram en som åtminstone hade en rem att spänna fast hjämpen med.

Jag gjorde en provtur och mannen fick 30 dollar, han skulle få resten sen enligt överrenskommelse. Vi studerade kartan, Nina hoppade upp på bönpallen och sedan var vi iväg. Wow tog ett lite tag att övertyga Nina att vi skulle åka Scooter, hon var lite rädd för trafiken på Zanzibar som är allt annat än en lek.

Vi skulle följa den östra kustkusten söderut. Det är inte svårt att förstå att det bor 1 miljon åp ön, vi passerade mycket folk längs vägarna oavsett om det fanns hus i närheten eller inte. På cyklar, på kärror, gåendes eller på en Dulla dulla, they were everywhere. Det började regna lite men det bekom oss inte, särskilt inte Nina som satt skyddad bakom mig, lucky her. Efter en mil började scootern bete sig konstigt och jag började ana oråd men jag sa inte något till Nina utan fortsatte att köra en bit till, det visade sig som jag befarat att vi att vi hade fått punktering. Satan tänkte jag för mig själv! Jag kollade om vi hade ett reservhjul men till min besvikelse var reservhjulet mycket att använda, då det också visade sig ha punktering. Vi fick dra scooterhelvetet i ca en kilometer till närmsta Beach Lodge, vilken tur att vi fortfarande var på strandremsan och inte mitt på ön.

Väl där träffade vi ett gäng grindvakter som var mycket hjälpsamma. De skruvade med lätthet av hjulet, tog ut slangen och cyklade iväg till någon däckreparatör i närheten. Undertiden så bekantade vi oss med de övriga grindvakterna. Bland annat en Masaj som hete Mambaja. Mambaja hade som hobby att göra fina smycken som armband och halsband. Nina blev genast intresserad och köpte upp ett par stycken. Det visades upp foton på hans döttrar som var kvar i norra Tanzania nära Aruscha där de bodde i traditionella bush byar. Vi visade upp Winston.

Efter timme var vi färdiga och kunde bege oss av igen mot ST. Trafiken tätnade betydligt ju närmare vi kom staden. Det var cyklister, oxkärror, gåendes, dalla-dalla’s, lastbilar, getter, kor, kycklingar och annat på vägen som vi var tvungna att hålla uppsikt på. Snabbt gick det inte.

Första stop i staden var en resbyrå där vi skulle betala en hotellnatt i Arusha. Precis när vi var framme så fick stackars Nina frossa och en släng av matförgiftning. Hon behövde en toalett genast…hon var likblek. Det fanns en toalett inne på gården men inget papper. –Använd vatten var rådet från kontorspersonalen. Efter en stund var Nina bättre och vi begav oss iväg till närmaste bank. Det var en låååååång köööö och stackars Nina sa jag fixar inte det här. Jag bad henne att gå tillbaka till ett hotell i närheten som vi sett på vägen från tursitbyrån. Jag ställde mig i kön och Nina begav sig ut. (När jag Nina begav mig ute mådde jag inte alls bra, det var varmt jag mådde illa och hade yrsel. Ett flertal försäljare eller kvacksalvare försökte procka på mig både det ena och det andra fast jag sa ”I am not feeling well I do not want anything today), jag kände jag klara inte detta och att jag måste tillbaka till banken och Johan . Johan fick stödja mig in till det fina hotellet Tempo och jag fick åter besöka toaletten denna gång med papper…thank god!, här blev jag sedan kvar i 2h dock inte på toan utan lyckades sen sätta mig i loungen och få i mig lite mat. Tiden gick och jag undrade oroligt efter 1½h var Johan var. Där satt jag med 60 dollar på fickan, mitt pass, ingen tfn och inte mkt mer…tänkte har ngt hänt, hur ska jag få tag i Johan? Jag kunde ju inte gå ngnstans då jag inte hade ngn tfn. Jag gick oroligt till receptionen efter 2h och frågade om jag kunde låna tfnen, då kom han infarandes på moppen som en prins, min prins och en lite tår föll ner för min kind. Det hade varit lång kö och Johan hade varit tvungen att besöka en annan bank längre bort för att ta ut pengar).

Nu var klockan fyra, vi räknade med att det skulle bli mörkt vid sexsnåret och skulle bli tvungna att lämna ST nu för att hinna hem.  Vi satte oss således upp igen för att påbörja färden hem, då hade jag inte ätit sedan frukost och var riktigt hungrig och törstig. Vi hade vatten men jag vågade inte dricka det då Nina hade druckit av vattnet. Tyvärr hade vi inte fått se något av staden alls. Ännu mindre hunnit besöka något museum. Men vi var iaf på väg hem trodde vi….vi hann inte mer än 50 meter då vi blev stoppande av en polis som krävde att få se försäkring, körkort och Zanzibar’s särskilda tillstånd för att köra på ön. De två första klarade jag men det sista hade jag ingen aning om. Han förklarade tydligt att detta var ett ”offence” som skulle upp i rätten på måndag osv.. Efter lite samtal och 20 dollar i muta så åkte vi vidare. Vilken tur och vilken dag…men inte skulle den få något lyckligt slut ännu.

Färden hem gick bra förutom att vi råkade på en polis djäkel till som krävde sin muta innan vi kom hem. Jag tänkte nu får det väl ändå vara nog…jag sa till Nina att jag längtade efter en öl och en cigg…Ölen smakade mycket gott när vi kom hem till hotellet och  den lilla uthyraren fick inte de sista 5 dollarna eftersom tanken var mer fylld och däcket gått i sönder, dock glömde jag min hatt i hjälmen vilket grämde mig, den var ju från four seasons hotellet i Uruguay. Tusan. Under middagen planerade vi så vidare våran resa, skulle det bli Serengeti?? $500 per natt och person..?? Vi får sova på saken.

Dag 6 vi lämnar Zanzibar och missar flyget

Vi lämnade vårt hotell runt 10-tiden för att hinna med vår flight till Darem Salem i god tid. Vi tog en taxi från vårt hotell och checkad in i vanlig ordning. När vi gått in i gate området meddelades det ganska snabbt att vårt flyg var 1 timme och 20 min försenat, ooo vad jobbigt. Vi satt och väntade av tiden och efter ett tag kom ett Precious plan in, jag (Nina) gick och frågade om detta var vårt plan. Ja, svarade en av de anställda som stog vid gaten (här ska ni veta att alla gater ligger cirka 5m ifrån varandra och inte har några TV-skärmar, så är verkligenheten i Zanzibars huvudstad). Den anställde sa "Be happy do not waoory we will call you in 5-30minutes. Ok, jag satte mig ner brevid Johan och väntade på "inropet", helt plötsligt såg jag & Johan att vårt plan började rulla ut mot startbanan...Johan gick fram till vår gate och frågade är det där vårt plan? Ja, sa den anställde. Johan sa men vi frågade och ni sa att ni skulle ropa upp. Den anställde sa coolt, vi har ropat på er 3 gånger och jag har gått runt här bland folk och frågat efter er. Varpå Johan sa men vi har ju suttit här och inte hört ett skit, då sa jag; jag frågade ju han där borta och han sa att ni skulle kalla. Den anställde sa "Nej, det har jag aldrig sagt" varpå jag sa Ljuger du?? Sen kom han på att han sagt det. De sa att vi var tvungna att ta nästa flight och att vårt bagage skulle hållas i Darem Salem. När vi kom till Darem Salem var vårt bagage redan på Kilimanjaro airport, allt resulterade i att en dag bara försvann på flygplatser och vi anlände till Kilimanjaro runt 8-snåret tog en taxi till Arusha hotell och åt en sen middag för att sedan slockna som två små barn.

När vi äntligen hade fått vårt rum på Arusha väntade denna fina bukett på oss

Dag 8 Vi vaknar upp i Arusha

Johan hade en tanke med Arusha, kan jag hitta pappa i Gästboken? Historieintresserad som jag är sa jag självklart ska vi försöka hitta din pappa. Johan bad hotellmanagern öppna montern i entrén där den gamla gästboken låg. Kanske kunde vi hitta några ledtrådar om var pappa Curt hade varit under sina år i Afrika. Johan var exalterad och fundersam.

Boken börjar med 1936 och Johan visste att så tidigt bör Curt inte ha varit i Afrika så han började leta från 1937. Snabbt fann vi ett antal kända namn

men ingen pappa Curt, Johan letade så vidare. Johan började såklart fundera, kanske Curt aldrig varit i Arusha men det verkade iof osannolikt eftersom Arusha alltid fungerat som en utpost för Safariresor

Johan letade vidare men det verkade som Curt inte fanns.Efter en stund hittade dock Johan vänner till familjen, Caddics från Australien. Pappa Curt träffade tydligen några av deras farföräldrar under sin Afrikatid. Sedan slumpade det sig att Johan åkte till deras släktingar i tidig tonår för att lära sig hyfs.

Jag började hjälpa Johan att leta i boken, var det innan kriget bröt ut som han var i Arusha? När åkte han egentligen hem från Afrika? Vi visste ju att han satt fast i Italien när kriget brutit ut, den informationen hade vi fått av Peter tidigare. Men hur långt efter krigsutbrottet? Frågorna var många, men efter ett tag hittade vi något, kunde det vara? Nej, det verkade inte möjligt eller? C. ISOT stod det i boken? Men ärligt kan det ha funnits en till C. nästan ISOZ runt krigsutbrottet som bodde i Nairobi?

Vi tittade på varandra och sa det måste vara Pappa Curt. Johan log och jag såg att han var glad, tänk han hade hittat fotspår av Pappa. J Se bilden och bedöm själva.

Vi väntade på att vår bil skulle komma och på en man som hete Joseph. Det visade sig att han hade suttit och väntat på oss ett bra tag i lobbyn. Efter lite presentationer så åkte vi till hans kontor för att göra betalningen och gå igenom alla saker. Vi fick en karta med oss och satt snart i bilen. Oj tänkte jag. Ska vi köra här själv i denna röran och i denna trafik.

Det var ju allt annat än Sverige och Sydafrika. Jisses. Det är verkligen människor överallt och de går gärna i väggrenen och inte längst kanten utan gärna nästan i körbanan. För att inte pratat om alla dessa kor och getter som är just överallt. Men vi chansade på att hitta rätt väg ut och Johan lyckades på första försöket. Vi hade nu cirka 4h körning framför oss innan vi skulle nå Rhino lodgen och Ngorogoro Caledran, ja det kallas krater men det är inte någon krater och om du inte vet skillnaden så tycker vi att du/ni ska googla. J Under färden såg vi en heldel Massajer och många av deras barn som vallade sina hjordar av djur. Dessa barn får aldrig gå i skolan då de är fattiga och tyvärr måste hjälpa till att försörja sina familjer. 

Vi lämnade strax det platta landskapet och då det bar uppför så kom vi starx in i böljande skog och vi visste att vi närmade oss naturreservatet. Vi åkte uppför en brant grusväg och insöp den underbara naturen. Så oerhört vackert.

Vi kom snart fram till gaten och gick sedan till biljettkassan och betalade. Mmm mkt pengar för att stanna två nätter i parken, typ USD 400 inklusive entrén ner till Caledran. När vi åkt en bit såg vi plötsligt något oerhört vackert, kanten och därnere öpnnade sig hela Caledran för oss.

Den är så bred så att man inte kan se andra sidan. Vi fortsatte sedan framåt till vår lodge, som såg ut såhär

Jag tänkte för mig själv, ungefär som simlägren i Revinghed, samma militärkänla. Vad hade vi egentligen bokat. Ja, ibland måste man vara lite ekonomisk när man ska vara borta i nästan 3v, och de andra ställena kostade typ USD 300 per person. Vi fick se vårt rum och vi förstod snart det fina med rummet. Precis utanför stod en hjord av bufflar, väldigt trevligt.

Jag var hungrig och frågade om vi kunde få något att äta och den gulliga personalen (för det var verkligen en av deras stora fördelar på detta stället) gjorde exakt det vi ville, en burgare MUMS.

Kvällen gjorde strax intåg och innan jag gick tillbaka till rummet såg jag den här damen, så vacker men ändå på något sätt motbjudande med sin nakna hals.

Jag blev sugen på choklad när jag tänkte på dennes namn. Middagen serverades klockan 19.30 och det märktes att det var lågsäsong för det var inte många kottar. Dock märkte vi snart till vår förtjusning, löjliga som vi är att det fanns ett större sällskap av svenskar på plats. En av dem, vid namn Philip, kom fram till vårt bord och småpratade lite. Maten var väldigt god först serverades en fransk ärtsoppa och jag såg hur Johan rynkade på nästan men jag sa snälla smaka lite iaf. Johan bad att enbart få en slev. Johan smakade lite och kan ni tänka er, det föll i god jord. När killen kom tillbaka med soppan ville Johan ha tre slevar till. Strax efter middagen var vi väldigt trötta och la oss tidigt med höga förväntningar på morgondagen. Tänk vi skulle besöka en av UNIESCO ’s world heritage platser.

Dag 9 Ngorogoro Kaledran

Vi vaknade runt halv 7-tiden för att äta frukost och sen bege oss ner till kaledran. Johan var mycket förväntansfull han hade pratat om denna plats länge hemma. Jag smugglade med mig lite mat till vår lunch, några ägg och några toasts med sylt på. Vi begav oss av och åkte längs vad som kändes milslånga grusvägar. Plötsligt öppnade sig landskapet till vänster om oss och vi såg det som skulle vara början på Serengeti.

Ett äventyr och plats vi dock bestämt oss för att inte följa med på. Vi såg massajer, kor, getter och åter en massa massajer. Vi nådde strax gaten till kaledran där vi skulle visa upp vårt kvitto för nedfarten. Ranger på plats tittade på kvittot och tittade in i vår bil och frågade; -Hur tänkte ni hitta nere i kaledran? Johan och jag tittade på varandra och Johan svarade lite sturskt -Vi följer efter de andra bilarna. Varpå Rangern svarade; -Ni måste hämta upp enligt punkt 7 på denna lista en guide på HQ och så vände Rangern på vårt kvitto och visade oss punkt 7: ”Egna bilar som kör in i kaledran måste ha med en guide i bilen”, sedan tittade han på oss skakade lite på huvudet och sa; -Hur vet ni att ni inte ska köra vilse och vad skulle ni göra om ni fick punktering? Johan frågade Rangern snällt vad han tyckte vi skulle göra för att lösa situationen. Rangern svarade att vi måste åka tillbaka till huvudgaten och hämta en guide. Jag tänkte herrgud minst 1½h fram och tillbaka och vi hade inte heller bensin för denna extra körtur. Sen sa Rangern, ni har tur idag jag kan undvara en av mina studenter, han kan följa med er. Jag frågade vad ska vi betala honom? Rangern svarade att en tip räcker bra. Killen hoppade in i vår bil och presenterade sig som Mbosa. Han var ranger/guide studerande vid Universitet i Arusha och skulle strax vara färdig guide.

Grabben hade mkt kunskap och visade oss de bästa vägarna att färdas på. Dock var det tur att vi kunde ha fönstren nere då han enligt Johan luktade starkt av svett. Vi såg stora hjordar av svart prickar när vi körde brant neråt. Hjordar av gnuer och bufflar i en salig röra och lite gott och blandat med några sebror skymtades då vi närmade oss botten.

Landskapet var ganska kalt och torrt, gulaktigt med ett fåtal träd här och där som smyckade ut den annars ganska trista tavlan vi såg framför oss.

Vi såg något som lunkade fram i gräset, en ensam hyena som kallade lite konstigt och sprang sick sack för att snart försvinna ur vårt synfält.

Kaledran bjöd även på black rhino men dock långt borta och det var svårt att se den ordenligt, vilket irriterade oss lite eftersom vi längtat efter att få se noshörningar på nära håll. I Sydafrika såg vi en helfamilj men dessvärre på långt avstånd och i mörker. Efter några slingriga rundor såg vi en samling av bilar längst en av vägarna, vi hoppades men vågade inte riktigt tro på vad guiden sa, skulle vi äntligen få sen en Simba med mann?? Jodå där låg han och jäste med en hona och de både verkade helt oberörd av alla uppmärksamhet av det cirka 10 bilarna som flockats likt vilddjur runt skogens kung, han tog dem med andakt, gäspade lite och sov vidare.

Turen gick vidare till en av sjöarna i kaledran där flodhästarna låg i en stor klump och vilade efter nattens ihärdiga ätande av cirka 40kg gräs. Dessa funny looking animals har ihjäl fler människor än något annat Afrikanskt djur varje år. Vid hippopoolen fick vi lov att gå ur bilarna och ta några fina kort.

Johan hittade en något udda skylt på pick-nick stället.

Efter den korta pausen gick färden vidare genom en skog som smyckades med ett fantastiskt mönster målade av ett 20-tal sebror. Vi slutade vår tripp med att åka upp på andra sidan av kaledran. Vi summerade snabbt att det inte riktigt varit vad vi förväntat oss för $200, eller vad Johan förväntat sig för jag hade inte så många bilder i huvudet.

När vi kom tillbaka till Rhino Lodge så var det även denna dag fina djur utanför vår altan. Lite senare på eftermiddagen kom en stackars Elefant intrampandes på gården för att få vatten av de anställda på lodgen.

Dock hann personalen inte få igång vattnet och han stampade lite surt i market och vände om och begav sig åter mot skogen små sur.

Dag 10

Uganda

Denna dag kom att gå åt till att resa tillbaka till Arusha för att ta flyget på eftermiddagen via Nairobi till Entebbe. Vi tog farväl av personalen på lodgen som hade varit mycket trevliga och hjälpsamma. Under färden fick vi ett samtal av biluthyraren som undrade när han skulle få tillbaka bilen.

Vi stannande på några ställen längs vägen som sålde masker och annat då jag hade bestämt mig för att jag ville ta med mig en trägiraff hem. Men det ena stället var dyrare än det andra. Nina hade full koll på vad som var rimligt pris eller inte på sakerna. Det blev ingen sale för säljarna.

Väl tillbaka i Arusha så överlämnade vi bilen och fick tillbaka handpenningen minus hyreskostanden som var $90 per dag inklusive 130 fria km. Utöver det tillkom det $0,68 per km samt bensin. Biluthyraren kunde köra oss ut till flyplatsen men med tanke på km priset så skulle det bli $74. Så nej tack. Vi tog flybussen som flygbolaget hade för $8 istället. Jag var nöjd!

På flygplatsen hittade vi otroligt nog de träsaker som vi ville ha till ett betydligt bättre pris än på vägen till Arusha, verkade lite märligt med tanke på att det brukar vara vice versa i Sverige. Jag fick min giraff och Nina en Zebra och några andra djur. Denna gång kom vi med planet utan problem. I Nairobi stötte vi dock snart på patrull när vi skulle bytte plan. Enligt Kenya airways policys fick vi inte ta med oss trädjuren i kabinen utan de skulle politteras som vanligt bagage. Om detta fick vi reda på vid gaten. Tomtar.. jag tänkte att det var den jäkla giraffhalsens fel som stack ut ur påsen. Men allt gick bra och den var hel när den kom fram på bandet i Entebbe senare. Klockan var nu halv tolv på natten och efter lite letande så hittade vi hotellets chaufför som tog oss till vårt ställe för natten. Det var ett hotell som vi hade fått rekommenderat och de var mycket riktigt rent och snyggt. Dock låg det så nära vägen att vi trodde vi skulle få in bilarna genom dörren när de passerade strax uranför. Vi var dock så trötta att vi somnade utan problem.   

Dag 11 Uganda Entebbe – Queen Elisabeth National Park

Efter ca 6 timmars sömn så vaknade vi lagom trötta. Kl 08:00 så skulle vår driver vid namn Emma (en förkortning för Emanuel) komma och hämta oss. Emma skulle bli vår chaufför under vår vistelse i Uganda. Mycket väl investerade pengar skulle det visa sig. Han tog med oss in till Kampala där vi skulle växla pengar, hämta ut våra gorillatillstånd samt göra upp med Emmas chef Kean.

Trafiken var värre än värsta fredagsrusningen ut ur Stockholm. Det var bilar, mcs, mopeder och cyklar precis överallt och för att inte tala om alla människor som gick längst väggrenarna. Hemma håller sig åtminstone folk till sina vägbanor i stor utsträckning men här skapar man sig gärna sina egna vägar bland kor, mopeder, oxar, pedestranter och ibland hönor. Emma sick sackade skickligt mellan hindren och snart var vi framme vid agenten som hade utfärdat våra tillstånd. Det var lite häftigt att gå in i ett rum och hälsa på Joshua som jag hade kommunicerat med via mail under några månader och därmed få se platsen där han satt och gjorde detsamma med mig ifrån. Vi betalde honom de $25 som var utestående (jag hade chansat att de skulle betala sina egna bankkostnader men inte det inte). Efter detta bar det iväg till Barcleys Bank där vi träffade Kean. Vi betalade honom för de dagar som vi skulle använda Emma. Det kostar $100 per dag plus bensin vilket är helt ok. I det ingår mat och husrum för chaufförerna. De betalar dock bara $10 per natt för mat och husrum. Dock kom vi snabbt på att vi behövde mer pengar och tvingades besöka ytterligare två banker för att få ut tillräckligt med cash i ugandiska schilling och dollar. Sen var vi äntligen på väg mot Queen Elisabeth Park där vi skulle tillbringa en natt.

Emma körde på bra och vi bekantade oss med honom under tiden. Vi hade ca 6-7 timmars bilfärd framför oss och vi hoppades på att vara framme runt sju snåret. Efter tre timmar så började dock bilen att bete sig undeligt och jag annade oråd…och Emma stannade vi väggrenen för att gå ut och kolla, det visade sig vara bromsfel på höger framhjul. Emma klev in i bilen och vi körde några kilometer tills vi nådde en liten by och vi körde upp till en av de många ytterst primitiva bilverkstäder som finns utefter vägarna.

Lösningen enligt Emma skulle vara att helt enkelt stänga av bromsen på hjulet. Under tiden bilen undersöktes flörtade Nina med barnen som tyckte det var spännande att se utlänningar på deras bakgård. Bilen fixades och vi fortsatte vår resa mot QENP dock var jag inte helt övertygad om att de hade hittat lösningen på felet. Det skulle sen visa sig att jag hade rätt vi hann inte många mil innan vi var tvungna att ta in på en ny gårdsverkstad.

Denna gång var det en längre tid som behövdes och vi insåg snabbt att vi inte skulle hinna fram innan det blev mörkt. Efter ca 45 minuter var vi så äntligen på väg för tredje gången. Dock vågade inte Emma köra för fort då det hördes missljud från navet mitt i hjulet som var mycket varmt. Jag misstänkte att det var lagret som hade gått.. Emma insisterade på att det var bromsklossarna som låg emot bromsskivan som orsakade värmen. Vi kunde inte köra mer än 50 km/h och med den farten skulle vi nå vår lodge kl 22. Inte så kul.. Då det var ca 6 mil kvar la hjulet av för gott och vi svängde in till ett litet hak i en någon obskur by det kändes som ett öppet hål i väggen. Emma förhandlade fram en taxi åt oss som skulle ta oss den sista vägen till lodgen. Lodgen låg dessutom inne i parken där gaten enligt LP stänger kl 19:00. Kl var nu 20:30. Vi lämnade Emma bakom oss och hoppade in i Moses bil som satte av i ilfart. Efter någon mil så stannade vi då flera andra bilar helt sonika stod stilla på vägen. I strålkastarljuset så såg vi lägre fram en stor stor elefant som betade vid väg kanten. Vi stannade och släckte ner ljuset på bilen då denna elefanten var känd för att attackera bilar som försöker ta sig förbi honom om de kommer för nära. Det vi inte hade sett i mörkret var att det fanns en skylt som varnade för detta bakom oss. Efter lite tvekande så tog vi skydd bakom en buss som körde snabbt förbi elefanten. Vi kom fram till gaten till parken som självklart var obemannad och stängd. Typisk….vad gör vi nu tänkte jag, ska vi behöva åka hela vägen till main gaten? Men Moses ringde snabbt ett samtal till sin bror som tydligen kände någon av parkvakterna och efter tio minuter såg vi en ensam ficklampa komma gående ut ur mörkret och fram kom en beväpnad ranger. (alla bär AK47.or) som efter lite samtal med Moses öppnade bommen och vi kunde köra igenom gaten. Vi kom fram till Mweya Lodge kl 21:30 och det återstod nu bara cirka en halvtimme innan middagen sluta serveras. Nina vill piffa till sig lite efter den långa färden men det hann vi inte utan blev tvungna att kasta i oss en tre rätters på 25 minuter. Mindre Kul.. Rummen var inte direkt heller det vi hade förväntat oss på ett upper class lodge. Det kommer minsann TripAdvisor att få veta…

Dag 12 Park Elisabeth – Bwindi

Upp med tuppen kl 07:00 för att åka på game drive genom parken. Kean och Emma hade ordnat så att en av lodgens bilar kunde köra oss runt. Vi körde runt i ca tre timmar utan att se så mycket förutom en massa antiloper (Uganda Kobb, Waterbucks, Jacksson mm) samt några lejon på väldigt långt avstånd.

Det var nu andra gången som vi var i Afrika på safari och vi hade fortfarande inte någon kikare med oss. Lite slarvigt, vilka amatörer vi är.

Vi slutade vår tur i en liten fiskeby. Kändes lite som hur gör djur då vi snabbt åkte igenom i bilarna och tittar ned på barnen som leker i leran i deras trasor.

Väl tillbaka så åt vi en god frukost. Den bästa på resan enligt Nina. Kl 14:00 så var det sedan dags för den obligatoriska båtturen i Kazenga channel för att se på djurlivet utmed kanalens stränder. Kanalen går mellan de mycket gamla kratersjöarna Lake Edward och Lake. Hela området utmed Ugandas västra gräns kryllar av gamla utdöd vulkaner som numera är perfekta runda sjöar. Det kan man klart se på Google Earth. Vi såg många vackra fåglar (favoriterna var de olika sorterna av Kingsfisher), flodhästar i mängder, krokodiler och gamla buffeltjurar som hade blivit utstötta ut hjorden och befann sig nere vid kanalens stränder för att invänta sin död.

Vi kom tillbaka två timmar senare och vid halv fem skulle Emma komma och hämta oss i den lagde bilen. Vi hade minst sex timmar till nästa lodge i Bwindi. Bwinid heter området där den ogenomträngliga skogen ligger. Det är ett område i sydvästra delen av Uganda. Området gränsar till Kongo och Rwanda som också är hemvisten för världens kvarvarande bergsgorillor, cirka 750-800 (delat på de tre länderna Rwanda, Uganda och Kongo). Det var dessa som vi skulle besöka i Bwindi.

Dag 12 Bwindi - den ogenomträngliga skogen

Herregud jag trodde aldrig att vi skulle komma fram. Bil helvetet hade krånglat och Emma kom inte förräns klockan 18.30!!! 18.30 + 6 h skulle innebära att vi var framme i Bwindi ca halv ett på natten. Vi satte oss så i bilen och började vår färd utifrån parken, skönt att det fortfarande var ljust och vi slapp åka genom parken igen under mörkrets timmar. Dock visste jag att vi skulle komma att köra i områden som bebodde många vilda djur vilket var lite oroande om något skulle hända med bilen igen. Den känslan fanns kvar under hela resan, hade Emma lyckats laga bilen ordentligt denna gången? Vi körde på och ja la mig där bak i bilen och lyssnade på P1 sommar, en konstig känsla att sitta där mitt i bushen nära ekvatorn och lyssna på ett svenskt sommarprogram som jag förknippar med Trosa, ljusa sommarkvällar och doften av kryddnelikor. Vi hade inte kommit långt in på den lilla vägen som skulle ta oss upp till Bwindi innan vi insåg att den här turen kommer att ta längre tid än 6h. Regnet hade mer eller mindre gjort stora gropar i vägen och det gick enbart att krypa fram och med tanke på att bilen pajat 3 gånger redan vågade Emma inte köra på. Han tittade då och då oroligt ut genom fönstret och försökte se om allt var okej med bromsarna, det oroade mig lite, jag ville inte bli strandsatt mitt ute i ingenstans. Ibland såg vi små små hus längst väggarna där ett litet litet ljus lyste från skenet av en fotogenlampa. Emma var mer eller mindre tyst under hela färden vilket var lite jobbigt. Han var lite små sur för att Johan påpekat för "his boss" att vi var lite missnöjda att allt tagit sådan tid och att vi nu tvingas sitta i bilen hela natten.

Efter cirka 3h färd kom vi fram till en mack, jag insåg att vi var tvungna att köpa mer vatten och mat (kex) om vi skulle få någon middag. Vi hade bokat 3-rätters på vår lodge i Bwindi men det kändes väldigt avlägset klockan 23 när vi inte ens var halvvägs. Det är svårt att i ord beskriva 8h färd i 20-30km det är liksom som att åka en snigelbil.

När klockan var över 00.00 var jag tvungen att inse faktum att det skulle bli väldigt sent, jag frågade Emma hur lång tid vi hade kvar. Han svarade att han trodde att vi skulle vara framme runt halv 3. Halv 3 tänkte jag herregud och vi ska upp kl 06.30 för att sedan tracka gorillor hela dagen, det kommer att bli tufft. Jag försökte småsova där bak men det var svårt då bilen skakade hela tiden.

Väl framme vid 02.20 såg vi så skylten Bwindi oooo gött tänkte jag snart är jag nerbäddad i en skön och mysig säng. När vi kom fram till lodgen tog rangers emot oss alla var uppe, lite konstigt tänkte jag men det visade sig snart att de stått och lagat mat till oss och väntade nu på att servera oss vår 3-rätters meny kl 02.30.- Oj oj jag var så trött och inte alls hungrig. Jag sa till Jhan att jag ville till vårt tum och sova. Ja och vilket rum om jag nu tyckte att Rhino lodgen kändes som Revinghed så var detta ”rum” som tagit ur ett fängelse i USA. Betonggolv, inget fönster en enkel säng, ingen värme och ingen egen toa. Johan gick snäll som han är och åt och jag försökte att somna men jag var övertrött och kunde inte riktigt komma till ro. Jag väntade på att Johan kom tillbaka sen kröp jag ner i hans säng.

Efter ca 3h sömn vaknade jag och hade sjukligt ont i min mage, det tryckte på mellangärdet och det var svårt att andas. Jag försökte att inte väcka JOhan men jag vred mig av smärta och det var svårt att inte väcka honom. Jag sa jag måste gå på toaletten. Well well härligt med en toalett som är ett stort hål när man är magdålig. Jag tänkte "jag kommer att missa gorillorna". Jag kallsvettades och hade så så ont att jag knappt kunde stå upp. Jag hade varit bra sedan den senaste incidenten på Zanzibar men något hade alltså legat och ruvat i kroppen och vilken otur att det skulle slå ut mig fullständigt just denna dagen som jag sett framemot. Jag kände sorg. Johan sa att jag skulle ta mig samman och att det inte var så farligt. Jag visste att jag ville försöka men det gjorde jätteont och jag visste också att du absolut inte får gå ut till gorillorna om du är magsjuk då det kan smitta. Min strategi blev att inte äta någon frukost ett val som jag senare skulle få lida för. Jag tog en diareetablett bad och hoppades på det bästa. Jag bad också att gorillorna skulle finnas i närheten av campen och att vi skulle nå dem inom 1-1½h. Jag valde att åka med till uppsamlingsstället trots mina smärtor. Om jag inte valde att gå ut skulle de enbart betala tillbaka hälften av pengarna dvs USD 250. Smärtan gav med sig lite men jag hade fortfarande ont. Vi visade upp våra intyg jag försökte att le och gjorde allt för att se "frisk ut" en minsta misstanke om sjukdom och jade hade snällt fått stanna kvar i campen. Vi träffade dagens guide som gick igenom alla förhållningsregler. Vi var sju stycken i gruppen + bärare och guide. Jag brukar alltid bära själv men just idag köpte jag den tjänsten då jag insåg värdet av ha någon som kunde hjälpa mig upp från kullarna när det väl behövdes.

Så satt vi av efter cirka 1h briefing. Det var som att gå på en vanlig skogstig i början av färden men snabbt bytes stigarna mot ogenomträngliga osynliga stigar där rangers under morgonens tidiga timmare skapat en någorlunda stig som vi följde. Efter ca 1h och en kvart träffade vi på rangerna som hade funnit gorillagruppen. Det kändes overkligt. Jag mådde illa men försökte att koncentrera mig på att jag snart skulle få se det jag drömt om sedan jag var barn, Dian Fossys arv! Den filmen har lämnat starka intryck och många gånger har tankarna funnits där jag borde ha sadlat om till biolog eller veterinär. Dian mördades 1985 i rwandiska provinsen Ruhengeri hon blev 53 år gammal. Nu var jag här i hennes dimhöljda berg bland hennes barnbarns barn. Sjukt känsla. De senaste 10 åren har gorilla populationen vuxit med 17% i Uganda och Rwanda parkerna tackvare hårt arbete och ecotourism. Tyvärr är situationen i Kongo värre där tjuvjakt fortfarande är vanligt då gorillakött fortfarande anses vara en delikatess. Pga det politiskaläget i Kongo är det svårt för forskare och biologer att rädda de gorilla familjer som bor i Virunga Volcanoes.